Ida Taavitsainen: Inom fyra väggar

Varje fotografi dateras och parallellt med bilderna har konstnären skrivit dagboksanteckningar. Begräsningar skapar frihet och Ida Taavitsainen bestämde sig för att endast fotografera i familjens hem efter sonens födelse. Arbetet började ur ett behov av att bearbeta det som skedde under dagen och att skildra vardagens stora kärlek och glädje såväl som den känsla av instängdhet en ny fas i livet kan innebära. I utställningen presenteras över hundra bilder som är tagna under de senaste åren. Tillsammans skapar de en såväl allmän berättelse om föräldraskap som en personlig skildring av en växande familj i Helsingfors. 

Utställningen sker i samarbete med Tempo Dokumentärfestival och har fått stöd från Kulturfonden för Sverige och Finland.

_________________________________________________

Intervju med fotografen Ida Taavitsainen och curator Kristyna Müller

KM: Kan du börja med att berätta hur utställning ”Mellan fyra väggar” började?

IT:                  Det var inte planerat som ett projekt från början. När pandemirestriktonerna till Japan äntligen lättade åkte min man dit med vår dotter för att hälsa på sin familj och frågade om jag ville ha något därifrån. Jag ville inte följa med då jag var gravid och resan dit numera tar ca 14 timmar. Jag svarade att jag gärna ville ha en Instax kamera, det är ett trevligt sätt att fotografera sina barn på tänkte jag.

Bilderna blir kvar på telefonen om jag fotar med den, och tar jag bilderna på film så tar det jättelång tid innan jag har dem fysiskt. Jag hade ett behov av att skapa bilder, men också att få dem direkt i handen och att kunna ta dem enkelt och spontant. Egentligen hade jag inte någon plan, ingen systematik, men snart märkte jag att jag bara fotograferat inne, hemma, och fortsatte med det. Det var också ett sätt att inte sätta för mycket press på mig själv.

I något skede kom jag in på dagboksskrivandet. Jag har alltid skrivit dagbok men, de senaste 15 åren har det varit mer sporadiskt. Jag hade saker att bearbeta, covid började ta slut, min man hade en begynnande medelålderskris, planeten håller på att förstöras, kriget i Ukraina pågår och ska jag då verkligen få ännu ett barn till den här världen? Det var mycket att processa.  

KM: I ditt fall är det mamman som också är fotograf och blir på så sätt relativt osynlig i dina bilder, och i förlängningen i berättelsen om familjen. Vad tänker du om den rollen?

IT:                  Jag tänker att det är ett allmänt mammaproblem. Jag jobbar som workshopledare på Finlands fotografiska museum och har workshops med föräldrar och småbarn, främst mammor. Under träffarna erbjuder jag mig att ta en bild på dem tillsammans och ofta kommer det upp i samtal efteråt att man som mamma är ganska osynlig i bilder. I livet är man inte så osynlig, barnen kommer oftast till mig om de vill ha någonting. I utställningen finns en bild på mig från förlossningsavdelningen och någon selfie, men man glömmer bort sig själv lätt.

KM: Hur skiljer sig den här serien från hur du brukar arbeta?

IT:                  Mest i det att det är så spontant, vardagligt, det är inte så att jag tar mig tid skilt för att fotografera det här. När som helst när vi är hemma så kan jag känna att jag ska ta en bild, ibland blir det två bilder på en dag, ibland ingen på en månad. Jag editerar inte de här bilderna, någon bild kom inte med då den hamnade någon annanstans men annars är alla bilder med.

KM: Varför valde du den här tekniken?
 

IT: Det är annorlunda att bli fotograferad så här än med telefonen. Jag försöker undvika att ha telefonen vid mina barn. Jag vill också ha något som är mitt eget verktyg som barnen inte får ta. De vill nog ta Instax kameran, men den är min. Man ser på mobilbilden på ett annat sätt, den här bilden kommer fram, vi väntar med spänning på vad det blir för något, det är en annan process. Jag känner mig själv och inga andra alternativ skulle bli fysiska bilder i det här livsskedet.

KM: Jag ser ditt projekt som en del av en tradition där kvinnliga konstnärer skapar sig ett ramverk för att kunna fortsätta arbeta i takt med att livet förändras. Andra exempel skulle kunna vara handarbete och verk i mindre format då varken tid eller rum för annat skapande finns. Hur ser du på det?

IT:                  Det är det för mig också, absolut. Jag jobbar analogt, men en av flera anledningar till varför jag inte ville göra det på färgfilm är att när man jobbar analogt i färgmörkrum så kommer man i kontakt med kemikalier, och jag kunde inte vara i mörkrum på grund av graviditet och amning. Vill man hålla på och jobba när man har familj måste man nästan vända kameran mot sig själv och sin närkrets. Jag har jobbat med temat tidigare men då kanske mer med tidigare generationer i min familj. Det vore trevligt att se konstverk av nyblivna pappor också.

KM: Hur känns det att vara så personlig i en utställning?

IT:                  Det återstår att se. Jag har inte gjort verken med tanken att det ska ställas ut. Men eftersom jag är konstnär så har ju möjligheten alltid funnits där. Jag har såklart funderat på om jag gör rätt mot mina barn. Gör jag som alla andra som lägger ut bilder på sina barn på nätet? Jag ser det delvis som en annan sak, jag dokumenterar inte alla steg de tar för att lägga upp dem på sociala medier. Min dotter är ivrig på att vara med i en utställning, jag har frågat henne om det är okej, om det finns något hon inte vill ska vara med och gemensamt så har vi tagit bort en bild.

Det finns många fina konstverk där konstnärsföräldrar har tagit bilder på sin familj, när man läser intervjuer med till exempel Sally Mans barn som vuxna så verkar de inte vara alltför traumatiserade.  

Texterna som är till bilderna är väldigt personliga men inget av det jag berättar om är några stora hemligheter, mest universella känslor som vem som helst kan ha och många kan relatera till. Jag har inget emot att visa det, hellre visar en lite mer realistisk bild än en Instagram barndom där allt är helt perfekt.

KM: Stort tack Ida!