”Det jag kallar hemma”
Description
En plats dit jag alltid återvänder. Den lilla byn. En landsbygd som dör ut. Försvinner. Vem ska ta över. Det som en gång var så levande. Genom fotografi återvänder jag till min hemtrakt. Med självporträtt tar jag mig till platser som betyder mycket för mig. Det blir en resa genom kärlek och nostalgi. Men också en stor sorg över något tynande. Som aldrig kommer igen. Landsbygden som borde vara vår ryggrad som det satsas på, i vardagen, för att hålla oss vid liv vid kris.
Projektet består dels av konstfoto i tidlösa självporträtt, men också en dokumentär del med porträtt av bybor och miljöbilder. Projektet har nu pågått i ca tio års tid. Mycket har hänt under den tiden. Kanske är det ett livstidsprojekt...
Den gamla gympasalen i den nedlagda skolan. Där vi lekte så mycket som barn ekar nu tom.
En halvgrå vårdag skymtar man genom skolfönstret byns bygdegård och gamla missionskyrka.
Iklädd min mors dräkt. Vid pianot i kyrkan där hon så ofta suttit i sin roll som kantor. Många gånger med mig, sin dotter, bredvid på sång.
Danslogen. Där jag med min far på byfester varv efter varv farit runt i dansens virvlar. Nu dansar ingen mer. Taket har börjat ge vika. Undrar hur länge huset står kvar...
Gympasalen ekar tom.
Mammas huvudsyssla var lärare. Med kantor som bisyssla. Men även i lärarrollen satt hon ofta bakom tangenterna.
Skolan är sedan länge nedlagd. Skolgården som förr fylldes av skrattande barn i snöbollslek ekar nu tom.